sorelli

När klockan närmade sig 5-5:30 så började ryggmärgsbedövningen att sluta fungera på vänstra halvan av kroppen. Visade sig att dom satt den snett, så jag skulle få ha värkarna på vänstra halvan resten av tiden. Men det gick ju rätt så bra. Hellre halva än hela tänkte jag.

Sova gick ju inte under hela natten. Jag var så otroligt spänd på vad som skulle hända och längtade så mycket. Men när klockan närmade sig 9 så blev jag äntligen trött och skulle sova. Då kom barnmorskan in och sa att sova var inte aktuellt, jag var ju helt öppen. Lilleman hade dock fastnat bakom en liten kant så jag var tvungen att ställa mig upp och försöka vicka honom förbi kanten.
Ryggmärgsbedövningen tog dom nu bort och jag höll på att dö! Var det såhär smärtan kändes alltså? Jaja, det var väl bara att stå upp och bita ihop.
Efter 40 långa plågsamma minuter så var han äntligen runt kanten och jag fick lägga mig ner. Trött som ett as och bad om att få åka hem och sova och komma tillbaka dagen efter. Det fick jag inte.

Sista biten gick så fort. Lillemans hjärtljud försvann och då blev det jäkla bråttom. Det kom en massa barnmorskor och en läkare in och hängde vid huvudet, tryckte på magen, slet i benen och tillslut så fick dom klippa mig för att få ut stackaren snabbare. Inför sista krystningen, med huvudet halvt ute, så kom jag ihåg att jag BAD att få krysta, men det fick jag inte utan en värk. Lätt att känna det med två stycken som hänger på magen tyckte jag och började tjura.
Efter 20 långsamma minuter så var våran lilla Leon helt plötsligt ute och mådde hur bra som helst. Det var bara navelsträngen som hade lagt sig på axeln och täckte för ljudet.
Våran Leon Wincent föddes den 23 december klockan 10.17 på morgonen. Han vägde underbara 3520 gram och var 52 cm lång.

En sak är säker och det är att jag hade aldrig klarat det utan Tommy hos mig!